Man talar om njursvikt när kattens njurar inte längre kan göra sitt jobb ordentligt. Njurarna spelar en mycket viktig roll i kroppen. Njurarna reglerar inte bara vätskebalansen, utan för också bort giftiga slaggprodukter och ser till att viktiga ämnen stannar kvar i blodet. Njurarna har en enorm reservkapacitet, vilket innebär att även skadade njurar kan utföra sin uppgift mycket bra. Först när mer än 70 procent av njurarna är förstörda kan njurarna inte längre fungera ordentligt.

Njursvikt är mycket vanligt hos katter, och det är framför allt äldre katter som drabbas. Grovt sett kan njursvikt delas in i två kategorier: akut njursvikt och kronisk njursvikt. Behandlingen och prognosen skiljer sig mycket åt mellan de två. I den här artikeln fokuserar vi främst på den kroniska formen.

Hur uppstår kronisk njursvikt hos katter?
Vid kronisk njursvikt rör det sig om bestående skador på njurarna. Förlusten av njurfunktion sker ofta gradvis, vilket ger kattens kropp möjlighet att anpassa sig. Därför dröjer det länge innan katten faktiskt får problem. Vid en viss punkt klarar kroppen inte längre att anpassa sig och då börjar symtom uppträda.

Orsaken går då oftast inte längre att fastställa. Det finns väldigt många olika orsaker till njursvikt. Hos äldre katter rör det sig ofta om att njurarna är ”utslitna”. Organen fungerar helt enkelt sämre hos äldre djur. Att ta reda på orsaken påverkar dessutom sällan behandlingen. Bara vid infektioner eller förgiftning kan det vara meningsfullt, även om dessa två orsaker oftare leder till akut njursvikt.

Hos vissa raser förekommer amyloidos, en sjukdom där vissa proteiner lagras in i njurarna. Sjukdomen förekommer till exempel hos abessinier. Perser och brittiskt korthår har ibland PKD (polycystisk njursjukdom), där det bildas cystor i njuren. Båda sjukdomarna kan i slutändan också leda till kronisk njursvikt.

Hur känner jag igen kronisk njursvikt hos min katt?
Som sagt har njurarna en enorm reservkapacitet. Först när 70 procent av njurarna är förstörda börjar katten visa symtom. Det betyder att om den ena njuren inte fungerar alls men den andra fortfarande gör det, ser du alltså inga symtom. Då är bara 50 procent av njurarnas totala kapacitet påverkad.

Symtom du kan se är att katten dricker och kissar mycket, illamående, kräkningar och sämre aptit. Även en glanslös päls och ett allmänt dåligt tillstånd kan tyda på njursvikt.

Njurarna fungerar sämre, vilket betyder att de inte kan filtrera blodet lika bra. Katten förlorar därför mycket vätska via njurarna. Den vätskan måste katten kompensera genom att dricka mer. Illamående, kräkningar och sämre aptit beror på ansamlade slaggprodukter. Den nedsatta njurfunktionen gör också att njurarna blir sämre på att hålla kvar ämnen i blodet som behövs för att bilda proteiner. Det leder till att katten förbrukar väldigt mycket av sina reserver. Framför allt bryts musklerna ned.

Hur ställs diagnosen kronisk njursvikt hos katter?
Diagnosen ställs utifrån symtomen, ett blodprov och ett urinprov. Att ställa diagnosen är i sig inte särskilt svårt. Det stora problemet ligger i att avgöra stadiet och vilken behandling som behövs. Inom veterinärmedicinen erkänns fyra stadier av njursvikt, som alla kräver sin egen specifika behandling. Ofta kompletteras undersökningen med en mätning av kattens blodtryck. Ibland kan veterinären rekommendera ultraljud för att se hur njurarna ser ut.

Hur behandlas kronisk njursvikt hos katter?
Behandlingen och prognosen beror mycket på stadiet och typen av njursvikt. Tyvärr går kronisk njursvikt inte att bota. Kattens njurar blir trots behandling gradvis lite sämre. Att behandla njursvikt i ett tidigt stadium kan dock bromsa försämringen. Då går processen långsammare och det dröjer längre innan katten hamnar i nästa stadium.

Alla katter med njursvikt behöver anpassat foder. Fodret måste katten få resten av sitt liv för att njurarna ska belastas så lite som möjligt. Fodret har hög proteinhalt och låg natriumhalt (ett visst salt). Om katten är uttorkad behöver den dropp, och vid för högt blodtryck får katten läkemedel som sänker blodtrycket. Därifrån skräddarsys behandlingen. Doseringen av läkemedlen beror på hur högt blodtrycket är och hur katten i övrigt mår. I vissa fall är det nödvändigt att ge katten tillskott med till exempel kalium – gör alltid detta i samråd med din veterinär. För mycket kalium kan leda till att katten plötsligt dör!

Ju längre sjukdomen fortskrider, desto svårare blir det att behandla katten väl. Bestäm för dig själv hur långt du vill gå och diskutera det med din veterinär. Hur svårt det än är kan veterinären informera dig mycket väl om vad du kan förvänta dig och tillsammans med dig ta fram en realistisk plan.